Sista inlagget.
Det har blir det sista jag skriver innan jag ar hemma. det kanns jattejattejattekonstigt att jag ska aka hem. Jag langtar som en tok nu, kommer bli ett jobbigt dygn imorgon. Vi aker till flygplatsen runt sju-atta pa kvallen, gar och shopapr lite och sen flyger ner till Kuala Lumpur. Klockan 23.40 landar vi dar och klockan 08.50 gar flyget hem till Sverige, vilket betyder att det blir ungefar 9 timmar att fordriva pa flygplasen. Efter det blir den 13 timmars flygresa och sa landar jag pa Arlanda. Tur att det finns en massa filmer att timma pa pa flyget for jag ar expert pa att inte kuna sova nar jag reser, speciellt inte nar jag ar pa vag hem, jag kommer bli forfarligt rastlos om jag kanner mig sjalv ratt.
Sista kvallen pa Langkawi, vi har atit god middag och ska ga ner pa stranden och dricka lite ol. Imorgon bli sista dagen att battra pa brannan innan jag kommer hem, jag hoppas verkligen ni alla ar skitblaka nar jag kommer sa jag kan skryta med min brunhet. Helt arligt har jag aldrig nagonsin trott att jag kunde bli sa har brun och jag tror aldrig igen att jag kommer att bli det, efter dom det tog mig typ 4 och en halv av fem manader att bli lite bun forst sa jag kunde sola ordentligt nu de sista vackorna utan att branna mig.
Det kanns sorgligt att lamna allt det har, liksom inte bara varmen och det exotiska, utan det har helt okravande livet och friheten, vi gor det vi vill nar vi vill. Vi gar upp nar vi vaknar, ater nar vi ar hungriga, sover nar vi ar trotta, inga masten och ingen planering. Jag akte planlost till Australien, och annu mer planlost till Malaysia.
Men mest av allt kommer jag sakna allt det roliga vi har haft, jag ahr aldrig levt sa lang tid med sa manga manniskor sa nara inpa, och dessutom verkligen gillat det. Alla tjejerna, Johanna, Johanna, Linda, Amanda, Camilla, Annika, Sara, Jenny och Helena. Helt underbara tjejer, det gar liksom inte att tanka pa att jag aldrig nagonsin igen kommer kunna aka tillbaka till det har. Jag kommer aldrig vara sa fri sa lange. Och vi kommer aldrig nagonsin bo tillsammans igen i polishuset i Bondi. Det finns sa mycket.
Jag angrar inte en sekund att jag gjorde det har, trots att jag kommer hem med minus tiotusen i planboken. Allt vi har gjort ar vart sa mycket mer.
Och gud vad jag babblar men jag kan liksom inte forklara det.
I vilket fall. Vilken javla resa och fyfan vad skont det ska bli att komma hem.
Jag langtar efter att sova i min sang och jag langtar efter att inte svettas konstant.
22 oktober 2007 - 31 mars 2008.
Tack allt och alla som har gjort min resa till det allra basta.
Och tack familjen som lanat ut pengar, betalat rakningar och tagit hand om allt dar hemma.
Tack Frida som tagit hand om min Moa, jag har inte oroat mig en sekund.
Tacktacktacktacktacktacktack och hejda Australien och Malaysia.
Vi ses snart.
Sista kvallen pa Langkawi, vi har atit god middag och ska ga ner pa stranden och dricka lite ol. Imorgon bli sista dagen att battra pa brannan innan jag kommer hem, jag hoppas verkligen ni alla ar skitblaka nar jag kommer sa jag kan skryta med min brunhet. Helt arligt har jag aldrig nagonsin trott att jag kunde bli sa har brun och jag tror aldrig igen att jag kommer att bli det, efter dom det tog mig typ 4 och en halv av fem manader att bli lite bun forst sa jag kunde sola ordentligt nu de sista vackorna utan att branna mig.
Det kanns sorgligt att lamna allt det har, liksom inte bara varmen och det exotiska, utan det har helt okravande livet och friheten, vi gor det vi vill nar vi vill. Vi gar upp nar vi vaknar, ater nar vi ar hungriga, sover nar vi ar trotta, inga masten och ingen planering. Jag akte planlost till Australien, och annu mer planlost till Malaysia.
Men mest av allt kommer jag sakna allt det roliga vi har haft, jag ahr aldrig levt sa lang tid med sa manga manniskor sa nara inpa, och dessutom verkligen gillat det. Alla tjejerna, Johanna, Johanna, Linda, Amanda, Camilla, Annika, Sara, Jenny och Helena. Helt underbara tjejer, det gar liksom inte att tanka pa att jag aldrig nagonsin igen kommer kunna aka tillbaka till det har. Jag kommer aldrig vara sa fri sa lange. Och vi kommer aldrig nagonsin bo tillsammans igen i polishuset i Bondi. Det finns sa mycket.
Jag angrar inte en sekund att jag gjorde det har, trots att jag kommer hem med minus tiotusen i planboken. Allt vi har gjort ar vart sa mycket mer.
Och gud vad jag babblar men jag kan liksom inte forklara det.
I vilket fall. Vilken javla resa och fyfan vad skont det ska bli att komma hem.
Jag langtar efter att sova i min sang och jag langtar efter att inte svettas konstant.
22 oktober 2007 - 31 mars 2008.
Tack allt och alla som har gjort min resa till det allra basta.
Och tack familjen som lanat ut pengar, betalat rakningar och tagit hand om allt dar hemma.
Tack Frida som tagit hand om min Moa, jag har inte oroat mig en sekund.
Tacktacktacktacktacktacktack och hejda Australien och Malaysia.
Vi ses snart.
Kommentarer
Postat av: erica
nu måste det gå fort.
saknar dig.
Trackback
