Nu börjas det igen...

Nagon radda mig!!

I gar kom vi tillbaka till Tully, samma stalle som vi utgick ifran nar vi var ap raftingen. Ett lite halvknasigt hostel.
Vi checkade in hos e receptionist som sag ut som att vi var monster som skulle ata upp henne, samtidigt som dt kandes som att hon skrattade lite hanfullt at oss. Kanske for att hon visste vad det var vi skulle ge oss in pa.
Lite senare fick vi prata med Tegan, som organiserar jobben. Forst hade hon tre jobb pa ett stalle, och eventuellt ett jobb pa ett annat stalle som innebar att man skule ora traktor hela dagen och dessutom fa mer betalt, sa vi tanke att det ar okej trefar vara tillsamans och en far det basta jobbet. Lite senare hade ho baar tva jobb, pa olika stallen. Amanda fick traktorjobbet, jag fick ett annat jobb som jag inte visste vad det innebar forran idag. Camilla och Johanna fick inet alls och vi var sadar lagom deppiga allihop.
Senare pa kvallen dok tva till jobb upp till Johanna och Camilla, dar de skulel jobab tillsammans och pa sama farm som Amanda. DA holl jag pa att borja grata. Bara tanken pa att ga omkring pa en bananfarm med tusen ormar och spindlar utan nagon jag kanner, uuhh. (Min radsla for spindlar har ju INTE blivit battre av att vara i Australien).
I vilket fall, klockan 05.45 var det upphamtning utanfor hostelet, sa vi pallrade oss upp, och till varan forskrackelse hade det inte ens hunnit bli ljus ute. Jag akte ivag at mitt hall, och de andra at sitt hall.
Vi aker i ca en halvtimme och undertiden hinner det blir ljust,. jag kanner mig som min forsta dag i skolan eller ngt, forutom att jag inte alls kunde se nagot positivt i det, liksom inte skrackblandad fortjusning, utan mer bara nervos radsla.
Vi kommer fram till farmen och beger oss ut till falten, dar vi knallar fram oc tillbaka mellan raderna och banantrad och fixar till bananklasarna, vi hugagr av de bananerna langst ner, forutom "the buttom banana" och hugger bort stora lov som ar i vagen. Jag ar nervos for varje fotsteg jag tar ocg for varje blad jag hugger, hoppas och ber att inga ormar och spindlar ska komma pa mig. Banansaften rinner langs armarna blandad med svetten och dar fastnar all spindelvav ocksa.
Klockan blir kvart over nio och det ar dags for dagens forsta rast, jag overlevde morgonen utan storre skador, hjartat i halsgropen hela tiden och ett skarsar i knavecket dar jg lyckades hugga mig sjalv med banankniven.
Efter rasten aker vi till ett nytt falt, dar ar traden lite ungre och bananerna lite mindre, vi gor samma sak med bananerna dar, fast utan kniv och bara med handerna. Nar det ar klart ska vi satta plastpasar pa bananerna,vilket betyer att man star pa en back, trar pa en stor pasa och knyer fast den, vilket ocksa inbar att man star med hande, huvud och kroppen i princip inne i banantradet och mitt bland alla spindar. Fyfan!
Det blir lunchrast, sen aker vi tillbaka igen och fortsatter med sama sak innan klockan blir hlv fyra och vi slutar for dagen. Smutsig, kladdig, svettig och trott atervander jag til hostelet med ett mega blamarke efter at ha ramlat nar jag stog pa tva backar och balanserade.
Jag vill inte tillbaka imorgon!!

Amanda kor traktor hela dagen pa sin farm, men fyra parokta killar som ar grova i munnen, fram och tillbaka bland bananbladen som hanger over vagen. 

Camilla och Johanna star och plockar upp bananer fran ett rullband dar de tvattas, de slanger daliga bananer och lagger alla bananer at ratt hall och blir dyblota av allt vatten. 

Vi alla klagar pa varat jonn och forsoker fa det att lata som att vi sjava har det varsta jobbet. Men jag HAR det varsta jobbet! Sa det sa! 
En dag avklarad - nine to go! 



Det ar ett minst sagt annorlunda liv man lever i australien och en stor variation av uppleverser och minnen vi kommer att ta med oss hem. Jag borjar kanna mig redo att komma hem, inte minst nu nar vi inte har som roligast, bara att sova i min egen sang, och inte i ett rum med fyra japanska killar som roker pa och har laksiga ansiktemasker som ligger pa bortet och en massa stok och varmt rum och sakert bed bugs ocksa. 
I alla fall kanns det lagom men nagra dar till i Cairns efter det har, ett avslut och avsked till Syndney innan vi aker och sen bara en lugn solsemester i Malaysia. 

Vi gar sa mycket konsigt har. Det gar liksom inte att forklara, ett exempel ar nu ikvall anr vi stog och lagade middag, sa tankte vi att det komemrj u att racka till imorgon sa det blir perfekt att ha som lunch. Men vi har ju inga matlador. Amanda och Johanna sppringer ivag till IGA medans jag och Camilla lagar fardigt maten. Och de kommer hem mer ATTA LITER glass. Det var de billigaste ladorna de hittade, varsin 2 liters glass. Och vad gor vi av glassen da? For aven om vi ar bra pa att ata sa kan vi inte trycka i oss tva liter glass var. Vi haller den i en pase, och stoppar in i frysen! 


Nu har jag skrivit alldeles for mycket. 
Och forresten, jag har mottagning har sa mamma, ring mig nan dag och se om jag overlever!! 

Puss o kram, skumbanan!